Över hälften av alla 15-åringar uppger återkommande psykosomatiska besvär som exempelvis oro, sömnsvårigheter och ont i magen.
Siffror som har ökat dramatiskt sedan mitten av 1980-talet. Allt fler unga behandlas också för depression och ångestsyndrom, och
självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland unga människor i Sverige.
Regeringens nationella strategi för psykisk hälsa och suicidprevention är ett viktigt steg och utifrån den har vi definierat
en kravlista där förändring kan ske – redan idag.
Låt oss inte acceptera att 15–20 procent av eleverna saknar gymnasiebehörighet – det är inte hållbart! Vi vill se en skola som får bättre förutsättningar att ge rätt anpassningar och stöd, som kan minska prestationsångest, otrygghet och psykisk ohälsa – allt för att rusta eleverna för framtiden.
Alla som arbetar med barn, unga och unga vuxna inom skola, vård och myndigheter bör utbildas i bemötande. Det är en fråga om kvalitet och trygghet.
Alla föräldrar ska ges möjlighet till kostnadsfria, evidensbaserade föräldrastödsprogram med tydliga kvalitetskrav och uppföljning.
Möjligheten till tidiga samtal om livets upp- och nedgångar måste stärkas. Elevhälsans förebyggande roll och civilsamhällets redan pågående arbete bör tas till vara och stödjas långsiktigt.
Skapa strukturer på lokal, regional och nationell nivå för att ge unga utrymme att delta i beslutsprocesser som rör dem. Lyssna på deras erfarenheter.
Ideella föreningar och organisationer som erbjuder meningsfull fritid behöver långsiktigt statligt stöd. Komplettera med subventionerad kollektivtrafik eller riktade mobilitetsstöd så att alla unga har tillgång – oavsett var de bor.
Bygg ut elev- och studenthälsan med mer resurser, kompetens och tillgänglighet, med fokus på det främjande och förebyggande arbetet. Förslag i elevhälsoutredningen som snabbt förstärker elevhälsoteamen bör implementeras skyndsamt.
Organisationer som ger konkret stöd till unga varje dag måste kunna planera långsiktigt.
Gruppen 18 – 29 år befinner sig i en av de mest sårbara utvecklingsfaserna i livet – samtidigt som samhällets viktigaste stödstrukturer nästan helt försvinner. Målgruppen behöver lyftas fram tydligare i forskning samt i framtagande av nationella riktlinjer och i politiska prioriteringar.
Kommunernas ansvar att följa upp unga som varken studerar eller arbetar, bör förlängas från 19 år till minst 29 års ålder, så att fler får det individuellt anpassade stöd de behöver i en kritisk livsfas.